Håkan


I somras på väg hem från Stockholm satt Håkan på samma tåg som mig och min syster Jennie. Han gick förbi enligt Jennie men själv missade jag honom.
Efter ett tag kom vi fram till att han satt två säten bakom oss.
Han hade en röd jacka och de yviga lockarna stack fram under en sådan där gubbkeps som han ofta har.
Han satt där två säten bakom oss, gömd bakom sin tidning.
När vi var framme i Göteborg och skulle gå av, satt han kvar. Vi hade under resan fått klart för sig att han inte ville bli sedd så vi låtsades inte om något. Inte förens tåget var så gott som tomt och lamporna hade släckts i vagnen ställde han sig upp. Han hade jackan långt upp över öronen och kepsen skymde hans ansikte.
Jag ville säga något till honom. Kanske, Hej eller bara le ett "Åh, du är otroligt fantastisk och dina texter är finast i världen" léende. Men han ville inte. Han bara stod där och koncentrerade sig på att vara osynlig.
Och där var den chansen sumpad.
Kom på att det nog inte alltid är lätt att vara Håkan. Aldrig få vara ifred. Alltid vara offentlig.
Men mest är det nog kul.
Idag signerade Håkan sin nysläppta skiva på Bengans. Jag var inte där.
Det gör inte så väldans mycket men lite kul hade det varit <3
.
Nu ska jag gå och lägga mig och läsa världens bästa bok. Egentligen borde jag göra mina läxor. Men nä, det känner jag inte för, Pussss!

Kommentarer
Postat av: rebecca

håkan och du!

vilken bok?:D

2010-10-14 @ 18:45:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0